Det är med blandade känslor jag lärt mig
fälla träd. Slagit bort en bit ur stammens botten med hjälp av en yxa.
Sedan sågat genom trädets alla årsringar, kapat av alla band som binder
den till jorden, och sett det falla mot marken. Ibland lätt, nästan som
en fjäder, har det slagit ner. Ibland har hela skogen dånat och marken
skakat.
Inom mig delas jag i två när trädet faller. Jag känner stolthet och
fylls med känslan av att jag kan, jag kan själv fälla träd för att få
ved till vintern. Men ett vemod ligger även där och skaver. Att trädet
ska få sätta livet till för att jag ska lära mig. Och när saven rinner
likt blod ur trädet svider det i hjärtat mitt.
Därför tackar jag varje träd innan jag slår yxan i det. Jag tittar
upp i dess krona, smeker dess stam och tackar det för all den kunskap de
skänker mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar